Ett välritat och välbyggt timmershus är likvärdigt med vilken som helst hustyp. Dock borde en blivande husägare ha en fullständig översikt och kännedom om särdragen hos sitt blivande hem.

Särdragen beror på två faktorer:

• Huset kommer att krympa när väggbjälkarna torkar.
• En bjälkvägg förlorar mer värme jämfört med sten- eller regelväggar.

Ritning av ett timmershus

Ett hus föds på arkitektens arbetsbord.
Vid valet av ritare måste kunden försäkra sig om att ritaren har erfarenhet med timmershus. Man kan t ex fråga om råd hos den blivande byggaren av huset. Ännu bättre är det om byggaren får även rita huset.

Krympning

Krympningen av ett timmershus uppkommer p g a att de massiva väggbjälkarna torkar och krymper, samt att husets vikt pressar ihop väggkonstruktionerna. En handgjord bjälkvägg kan krympa max 6% av väggens höjd - så blir ett 250 cm högt rum med åren 235 cm högt och ett hus på 7 m blir omkring en halvmeter lägre.
Ritaren måste kunna förutse de förändringar som medföljer krympningen och undvika riskerna. Även om krympningen inte medför faror för de horisontala konstruktionsdetaljerna (golv, innertak, bärbjälkar) finns det kritiska ställen där bjälkväggen och de icke-krympande konstruktionerna (skorstenar, övriga trä- eller stenväggar, dörrar, fönster) möts. Vid dessa ställen måste övergångarna byggas med hjälp av speciella tappningar och spjälor, även en krympningsreserv måste lämnas vid sådana konstruktioner.
Än mer riskabelt är det med husets sluttande konstruktioner. Så förändrar husets krympning även takfallsvinkeln. Den kan förändras med upp till 3-4?, så att takåsens vinkel förändras med 5-8?. Därför måste konstruktionen låta taksparrarna och hela takstolen "glida ner" fritt. Annars kommer taksparrarna, om styvt fixerade, trycka de översta stocklagren i ytterväggen utåt.

I praktiken betyder det ovanstående att takskäggen kommer att bli bredare i och med att huset krymper. Beroende på husets bredd (taksparrslängden) och takåsens vinkel kan detta ske med upp till 10-15 cm.

Det ovanstående är bara en bråkdel av problemen som ska lösas både under ritningen, bearbetningen av detaljerna och bygget. Dessutom måste även elledningarna, stuprören, vatten- och avloppsrören samt övergångarna mellan olika takfallsvinkel (ränndalar) osv uthärda krympningen av huset. Idag finns det tekniska lösningar och speciella fästnings- och konstruktionsdetaljer för alla sådana problem - huvudsaken är att både ritaren och byggaren skulle känna till och kunna använda dem.

Värmeisolering av ett timmershus

De största problemen för husägaren kommer att bli de fel som ritaren har gjort vid uträkning av husets värmebalans.

Värmeförlusten genom husets olika ytterplan (golv, tak, väggar, dörrar, fönster) karakteriseras med den s k u-faktoren, som visar hur stor värmeförlusten är genom en ytenhet av en konstruktionselement vid 1 grads skillnad mellan byggnadens ytter- och innertemperatur.

På grund av Estlands klimatförhållanden har Estlands Byggnormeringsråd 1999 rekommendationsvis fastställt kraven angående värmekonduktivitet av byggnadernas ytterplan. De stadgar att ytterplanens maximala värmekonduktivitet inte borde överstiga:

Innertak - 0,20 W/m²K
Golv på jord - 0,20 W/m²K
Golv över ytterluft - 0,16 W/m²K
Fönster - 1,90 W/m²K
Ytterdörrar - 0,70 W/m²K
Ytterväggar - 0,20 W/m²K

Den reella värmeförlusten genom ett yttervägg av timmer beror främst på bjälkväggens tjocklek och tillverkningens kvalitet. Värmeförlusten genom rundvirkesväggar med olika tjocklekar är följande:

90mm - 1,5 W/m²K
130mm - 1,0 W/m²K
210mm - 0,6 W/m²K

Alltså borde man, för att uppfylla normen (0,2 W/m2K), bygga ytterväggen av timmer med åtminstone 60 cm diameter. I praktiken skulle det vara omöjligt att hitta sådant byggtimmer.

I Norden tillåts det undantagsvis att använda den s k kompensationsmetoden när man beräknar värmebalansen hos liggtimmershus. Ytterväggarna får ha större värmeförlust, men samtidigt måste den kompenseras med större värmeisoleringsförmåga hos andra konstruktionselement (tak, golv, dörrar, fönster). Men även kompensationsmetoden har sina gränser. Därför har även här ett maximalt värde angivits för ytterväggens värmeförlust - 0,6 W/m2K. Vid ett hus med timmerväggar betyder det att en yttervägg utan extraisolering får inte byggas av tunnare virke än 210 mm.